Walk in closet?

Vilken tur vi har. Som har en sån välstädad, inspirerande klädkammare! Jag fullkomligen känner hur all min textila kreativitet får utlopp här. Eller hur var det nu ...


Detta är det största projekt vi har kvar i lägenheten. Att förvandla denna stökboda till, tja, kanske inte mina drömmars garderob, men åtminstone nånting åt det hållet. Det ska in samma klickgolv här som i resten av lägenheten, väggarna ska målas och det ska göras en genomtänkt klädförvaring här som ska rymma alla våra kläder. Med tanke på att vi nu har tryckt in allt i en byrå och faktiskt i princip får plats så borde det inte vara alldeles omöjligt. Frågan är bara vart vi ska he alla andra saker som inkräktar på utrymmet här? Robert ska bygga en verktygshörna i förrådet, det vet vi. Och då får vi undan verktygen åtminstone.

Men hur fördelar man utrymmet egentligen? Hur har ni gjort i era klädkammare? Jag vill att det ska kännas som en riktig walk in closet och inte bara som ett förråd där man har kläder. Vad föreslår ni?

Gud i vardagen

Gud i vardagen: Trycka för grön gubbe på trafiksignalen -Det finns bara en väg till himmelen och det är genom tron på Jesus. Det låter lite väl nyfrälst för min smak, faktiskt.

Sötsur. Fulsöt.

Blogghistorik. För den som inte har nåt bättre för sig.

För nästan exakt fyra år sedan skrev jag:

Den tappade sugen
Jag har tappat sugen.

Är det någon som har sett den?

* * *

För exakt tre år sedan var jag höggravid med Isak och skrev:

Kick it!
När jag var på Polarn o. Pyret i förrgår på jakt efter en röd-vit-randig mössa till Pyret kom en expedit fram till mig och började småprata. Det glittrade i hennes ögon när hon berömde min mage och sade att jag var så vacker med den. Jag kände hur jag växte en centimeter på längden, jag är så stolt över min mage och känner mig så himla fin nu när jag är gravid. Kanske längtade hon själv efter att vara gravid igen. "Har du börjat känna några sparkar ännu?", frågar hon sedan. Jag blev helt ställd - vad svarar man?! Jag tittade på henne och sade: "Jaa... det är bara fem veckor kvar, så."

Först tyckte jag att det var lite roligt, för det var ju så uppenbart fel. Men nu när kommentaren har sjunkit in så känner jag mig ledsen över den. Det är beklämmande att folk inte kan hålla käft ibland!

* * *

För exakt två år sedan hade jag en bebis och skrev:

Mammapoäng
Vet ni hur många mammapoäng jag fick häromdagen? Jag bar upp 2 kassar mat, ett storpack välling (30 liter) och Isak. Från bilen (kombi, förstås). Utan hjälp. Jag insåg att det är sånt man bara gör när man blivit mamma. Jag har fått sega armmuskler, och därtill blivit jävligt envis. Fatta hur vuxen jag var!

Jag fuskade dock lite och ställde ner matkassarna i hissen, och när jag klev ur hissen så lämnade jag dem bara utanför, gick in med Isak i lägenheten, satte ner honom och vällingpaketet på golvet och gick sen tillbaka och hämtade in matkassarna. Plockade ner Isak från marmortrappen där han var på väg upp till nästa våning, lastade in en matkasse, plockade ner Isak från marmortrappen igen, lastade in nästa matkasse, plockade in Isak från trapphuset (jäkla krypunge!) och stängde dörren. Pust!

Sen fnissade jag en stund för mig själv och ringde Robert och berättade.

Stolt var jag. Skitstolt.
Fatta vad mammapoäng jag fick!
Äntligen börjar jag känna mig på riktigt.

* * *

För exakt ett år sedan hade jag varit på städdag i dojon och skrev:

Barnarbete
Det var städ/trivseldagar i dojon idag, och jag tog med mig 2-åringen för att låta honom utföra lite hederligt barnarbete. Jag hade tänkt ge pojkvaskern en kratta eller en sopkvast eller nåt, men istället hamnade vi i ett stenröse och stod och slängde sten upp på en släpvagn. Det var en fantastisk sysselsättning, tyckte ungen. Han kunde varva stenslängande med hundtittande och vattenpölplaskande. Själv tyckte jag att det var ganska skönt att få lämpa av honom hemma under lunchrasten och sen få komma tillbaka ensam och prata med vuxna människor som en vuxen människa. Det har varit mysigt att vara hemma med vildungen 1½ månad i sommar, men jag börjar bli kollrig vid det här laget. Måste Få Prata Med Vuxna Människor!

* * *

Exakt för noll år sedan, nämligen precis ikväll, har jag mest skrivit i det kollegieblock som under sommaren fått tjänstgöra som dagbok, samt lyckats skriva en lång lista på saker som jag lovar mig själv. Mitt nyårslöfte i år var, som kanske bekant, att bli snällare mot mig själv. Hittils i år har det inte gått något vidare. Jag jobbar vidare. Tur att nästan halva året är kvar ...

Projekt: gubbar

Jag tillhör den kategori människor som ser gubbar överallt; när jag åker buss eller tunnelbana, när jag åker hiss, när jag ska öppna ett fönster, när jag ska slå på en kran. Gubbarna finns där överallt, med skruvar till ögon och robotlika anleten. I juni 2004 påbörjade jag ett projekt att fota dessa gubbar. Jag tyckte att de behövde få lyftas fram i rampljuset litegrann. Jag hann dock inte så långt, för min kära kamera började beklaga sig och jag blev tvungen att pensionera den. När jag och Robert köpte en ny digitalkamera tog jag tag i det gamla projektet igen, men när jag lade ner hemsidan -05 föll det i glömska. Nu har jag dock rumsterat om på gamla backup:er och återfunnit bilderna på den gamla gubbsamlingen. Så nu blåser jag liv i projektet igen. Man behöver projekt såhär på inför hösten, det känner jag tydligt. Och eftersom jag helt saknar kapital, kommer mitt garderobsprojekt att tvingas gå på sparlåga. Men digitalfoto är billigt och bra, så länge makrot på kameran inte bråkar för mycket :)


040615 hittade jag den här gubben på baksidan av ryggstödet till min skrivbordsstol, och det blir den som inleder projektet Fota Gubbar.


040907 hittade jag den här suddiga roboten på tågtoaletten.


040907 hittade jag den här enögda stackaren på tågtoaletten.


040907 hittade jag den här storögda rackaren på tågtoaletten.


040907 hittade jag den här blyga mulen på tågtoaletten.


041117 passade Robert på att dokumentera den här timida krabaten på Råneåbussen.


041221 såg jag plötsligt att en gubbe gömt sig på våran lilltoa hela tiden.

050520 kom jag mig äntligen för att plåta den bredkäftade roboten som har hand om fönsterspärren.

050521 kröp det fram en till gubbe på lilltoan med en ful liten trut till näsa. Han får göra de andra sällskap.

Idiot express

Under våren hade vi en ordentlig troll-följetong på FL, och här ikväll fick jag mig precis en intressant dykning i människans psykologi och försvarsmekanismer. Kändes mycket passande att jag precis lyssnade på Stuart Davis: Idiot Express (1993). Nog för att jag nuförtiden har lagt mina mer misantropiska och elitistiska drag och ideal på hyllan, men då och då får jag återfall.

I'm supposedly a learned man from a school of higher thought
But I pawned off my integrity, and look at what I bought
A ticket for a single seat on a train that won't progress
I'm just one of many guests on the Idiot Express

I'm seated next to Alice, who's life has been obscene
domestic death is what she left by the station's pop machine
She earned herself a scholarship for total lack of depth
the committee was impressed on the Idiot Express

Malcontents and martyrs navigate the rails
their inherent sense to trust pretense guides and never fails
as we're all somebody's pieces in this twisted game of chess
that's not something we address on the Idiot Express

I applied with highest hopes I'd pass their standard test
"Are you stupid and naive?" they asked, and to that I acquiesced
they were satisfied, I got a ride on the Idiot Express

So I'll ride through life with Alice, sedated in our bliss
pathetic, paranoid and proud, we're thankful to subsist
She spills her juice at dinner, and I drool on my vest
but we're happy more less, on the Idiot Express

All Aboard

Garfield minus Garfield

Who would have guessed that when you remove Garfield from the Garfield comic strips, the result is an even better comic about schizophrenia, bipolar disorder, and the empty desperation of modern life?



Garfield Minus Garfield is a site dedicated to removing Garfield from the Garfield comic strips in order to reveal the existential angst of a certain young Mr. Jon Arbuckle. It is a journey deep into the mind of an isolated young everyman as he fights a losing battle against loneliness and depression in a quiet American suburb.